Hello!

This blog is on Swedish, but if you want to read it in another language, you can just pic another one here to the right. It's not a very good translation, but hopefully you can understand the text pretty good. :)

tisdag 13 augusti 2013

måndag 12 augusti 2013

Kapitel 1- Lost in confusion, like an illusion

 Justin




Med ett flertal ordningsvakter både framför och bakom, klev jag tillsammans med min livvakt och Scooter (min manager) ut genom den svarta Pickupen. En smal väg hade banats genom mängden av skrikandes och gråtandes tjejer, Beliebers. Jag kunde fortfarande inte, efter hela fyra år, förstå hur de kunde stötta mig så mycket som de gjorde, helt otroligt. Med en kort vinkning bakom mig ökade ljudnivån, vilket inte borde vara möjligt, plötsligt ännu mer, innan jag var inne i byggnaden. Glasdörrarna var tjocka, men trots det hördes skriken in.
Jag log lite för mig själv innan Scooter gick för att prata med receptionisten. Ibland kändes det fel att inte göra sådant själv, lite som att jag var ett barn och de vuxna var tvungna att prata i mitt ställe, dock var det bäst så, det visste jag ju. Business var fortfarande något som skulle ta lång tid att lära sig.
När Scooter kom tillbaks gick vi mot hissen och han berättade all information han hade fått som jag behövde veta.
De fyra översta våningarna var bokade av crewet och hela översta våningen var min egen.

Några timmar senare hade resten av medlemmarna i ”Believe Tour Teamet” anlänt till hotellet. Jag hade även låtit flyga hit Chaz och Ryan skulle komma någon gång nästa vecka.  Med en knackning på dörren och en välkänd röst utanför, öppnade jag dörren för Alfredo, Chaz och Lil Za.
-       Hey, Bro! Chaz omfamnade mig i en kram.
Efter ett långt samtal med dem alla tre bestämde vi oss för att gå ut på balkongen och säga hej till fansen.  Bara jag öppnade balkongdörren lite hördes skriken igen ned i från gatan.  Fler och fler människor anslöt sig till den skrikande gruppen och jag fiskade upp mobilen ur fickan för att ta en bild av dem.
- Ey, Justin, kan vi inte göra en instagram video?
-Hehe, jo visst.
Med några knapptryckningar på skärmen visade ikonen ”film” i instagram kameran och jag höll in knappen för att spela in mig själv och mina vänner.
Med ens jag postat videon och sedan uppdaterade sidan hade den över hundra likes.
-       Det e så sjukt! Utbrast Alfredo, likadant varje gång ”famous boy” hur gör du?
-       Haha, just my swag!
-       HA. HA mycket roligt, svarade Fredo med en fånig min.
Visserligen hade de andra killarna också många följare men dem skulle aldrig slå mina siffror.
Just då ringde min telefon, något den inte gör ofta och bildskärmen visade att det var Scooter som ringde. Lazy ass, kan inte ens komma upp och säga vad han vill, hehe.
-       Vad är det?
-       Vi behöver få ut dig snart, bakvägen blir säkrast. Jag vill ha dig i receptionen om 30 minuter, okej.
-       Yup boss, skojade jag.
-       Seriöst Justin, du behöver vara här då, det är lite stressigt idag, så se till att hinna.
-       Det ska jag, cya.
 Jag tryckte av samtalet och berättade planerna för killarna.
-Justeja, jag glömde att berätta det för dig Justin, men Selena kommer och kollar.
- Skojar du med mig?
- Nepp, sa han och poppade p:en extra mellan läpparna.
Jag hade inte träffat Sel sedan gången jag var hemma hos henne och vi beslutade oss för att bara vara vänner, eller rättare sagt hon beslutade och jag gick med på det hela mycket motvilligt.  Det hade blivit sent och hon hade om ännu mer motvilligt låtit mig stanna över natten. I soffan.  Jag hade inte sovit en blund när hon på morgonen steg upp, det hade varit svårt nog att hindra mig själv från att gå upp till hennes rum, krypa ner bredvid henne mellan lakanen och än en gång fått känna hennes friska blommiga doft.
Men jag visste att det bara skulle bli värre då och att hon avisade mig fullständigt skulle vara tusen gånger värre än ”the friendzone”.
Alla tre killarna visste hur jag reagerade vid tanken på att hon skulle komma och Lil ZA gav mig en broderlig klapp på axeln.
-Det kommer att gå bra Justin, ta det lugnt.
Jag kände hur stel jag blivit och slappnade bara av en aning vid hans ord.

Några månader tidigare hade även jag och Chaz haft ett litet bråk om just Selena och i vår dumhet postat våra arga ord till varandra på twitter. Detta hade skapat kaos i hela ”Biebervärlden” och Några dagar senare tog vi bort tweetsen. Vi hade pratat över telefon senare och accepterat varandras tankar och ord.  Det hela handlade om hur Chaz (när jag och Sel fortfarande var tillsammans) inte tyckte att Selena var bra för mig och hela tiden vägrat att komma och träffa henne eller prata med henne. Jag hade inte förstått då att han bara ville skydda mig som den bror och vän han var till mig, utan trott att han var avundsjuk på vad vi hade.
Han hade kommit över det hela han med och accepterat Selena som min flickvän en vecka efter bråket.

Nu gav han mig en snabb blick, som förklarade att det skulle gå bra och jag slappnade av ännu lite till. Med mina vänner vid min sida kändes det hela en smula lättare.
30 minuter senare och nere i receptionen gick vi tillsammans med ordningsvakterna ut igen. Denna gång ned i ett garage, bakvägen. Det gick lätt att komma in i bilarna, men när garageportarna öppnades blev det hela mycket svårare. Hundratals tjejer väntade utanför och fast flera poliser och vakter föste dem undan hindrade det inte fansen från att springa efter bilen så fort vi kommit ut. Ansikten, skyltar och mobiler tryckets upp mot de mörkt tonade glasrutorna på bilen, för att få den minsta skymt av..aa, jag antar mig. Hade dem varit färre hade jag rullat ned rutan en liten bit för att låta dem ta min hand, men de var alldeles för många för att något sådant skulle fungera och därför lät jag rutan stanna uppe.



Globen var arenans namn. Mitt i stan låg den där som en stor golfboll, lika vit och rund. Sverige hade kanske inte bästa vädret, men arenan var super häftig.  Chauffören körde in oss på en parkering bakom arenan där det sedan bara skulle bli en kort väg som jag vistades utomhus.
-       Vad heter staden nu igen, frågade jag Chaz. Jag menar, han var ju bra på sånt där, hade gått i skolan länge och lärt sig sån skit. Inte för att jag inte hade gått i skolan, jag hade ju fått hemskolning, kanske bara inte lika seriös;)
-       Stockholm tror jag, svarade han.
-       Aa, så var det nog! Det kände jag igen.
Inne i arenan såg det dock likadant ut som i alla andra arenor. Långa korridorer med ett flertal loger och rum längsmed väggarna. Min livvakt stannade utanför en dörr som hade en skylt med texten ”JUSTIN BIEBER- dressing room” Han låste upp och jag gick in. Där fanns allt jag behövde kläder, skor, smink, hårprodukter och självklart en stor skål med Swedish Fish, vad annars när man befinner sig i Sverige.
Efter ett tag kom fyra stylister in i rummet och det jobbiga började. Att sitta still var inte riktigt min grej. Efter ungefär en timmes fixande med både makeup och kläder var jag färdig. Jag kommer ihåg hur konstigt det hade känts i början av min karriär att bära smink när jag uppträdde eller besökte galor och photoshoots, jag menar, det är ju ”tjej stuff” men nu hade jag vant mig och förstått att om jag fortfarande ville se bra ut efter några låtar och en hel del dansande skulle jag behöva de där lagren med puder.

I helvita kläder begav jag mig sedan guidad av en vakt genom byggnaden för att hitta min plats bakom scen. Där stod de, hela crewet och väntade på att vi skulle göra vår lilla ramsa, en rutin som hade fått följa med sedan början. Plötsligt såg jag henne, mitt bland de andra crewmedlemmarna. Hon verkade avslappnad tillsammans med mina vänner och för en snabb sekund tänkte jag att det är här hon hör hemma, tillsammans med mig och personerna jag älskar, hon är ju en av dem jag älskar mest. I det ögonblicket vände hon på huvudet, det långa mörka och vågiga håret kastades bakåt och hennes mörkt bruna ögon tittade vänligt in i mina.

-       Hej Justin.

onsdag 10 april 2013

Förlåt mig snälla!

Hej!
Jar suttit framför datorn flera gånger denna veckan och tänkt att jag måste fortsätta på novellen, måste skriva ett nytt kapitel och måste publicera det snart, men ärligt talat tror jag inte att detta kommer ske.

Från och med typ nu, börjar jag skriva en "Bieber fan-fic istället" jag är ledsen om ni som läser detta inte tycker om Justin eller gärna ville höra slutet på historien. Till er kan jag bara säga att det ville jag med. 
Jag ville veta om dem skulle göra slut, om Ashley skulle fortsätta gilla han den där Alex eller om hon skulle stanna hos Liam. Ärligt talat hade jag inte en aning och det var det som fick mig att ge upp.
Jag har känt i ca 4 veckor nu att jag inte har en endaste ide om hur jag ska fortsätta, därför skriver jag nu en ny novell.
Hoppas att ni inte blir allt för arga:)

Pussokram<3
Ida 


tisdag 19 februari 2013

Just you- I love you too- kap.4




Tidigare:Vi hängde av oss våra kläder i hallen innan vi, trötta som vi var, släpade benen efter oss i trappan. Jag sminkade av mig och borstade tänderna snabbt innan jag kröp ner under täcket och in i Liams famn. Han mumlade något i sömnen när jag tyckte mig lite närmare honom. Han var så fin och såg så oskyldig ut där i sängen. Tillslut somnade jag bredvid Liam,
men i tankarna var jag någon helt annan stans.

Ashley
Jag smög med lätta fötter upp ur sängen jag precis legat i och som Liam fortfarande sov tungt i, drog på mig en t-shirt och ett par träningsbyxor så tyst jag kunde och trippade på tå nedför trappan. Jag ville inte väcka Liam. Dels för att det hade blivit sent kvällen innan men också för att jag behövde få komma ut själv, rensa tankarna lite.
Med fötterna i joggingskorna, håret uppsatt och lurarna i öronen, sprang jag ned för grusgången till huset och bestämde mig för slingan genom skogen.

Liam
När jag vaknade var platsen bredvid mig i sängen tom. Jag antog att Ashley hade tagit en joggingtur och fick det bevisat när jag läste lappen hon lämnat på köksbordet.

Ute och springer
Puss Ashley <3
OBS! Gör te till mig med ;)

Jag lät lappen ligga kvar och satte på tevatten till oss båda, bredde mig ett par ostmackor och satte mig framför tv:n.

När dörren öppnades i hallen hade jag inte en tanke på att det kunde vara någon annan än Ashley och blev därför minst sagt förvånad när det var hennes mamma som mötte min syn.
Att jag inte bar något på överkroppen var fortfarande, efter två månader tillsammans, pinsamt.
  • Godmorgon Liam!
  • Ehh, godmorgon Mrs. Roach. Jag ska bara, jag blickade ner mot min klädsel och sedan lite flackande mot trappan, aa, duvet.
  • Gör du så. Mrs. Roach, eller Kelly som hon hette i förnamn, kunde inte dölja sitt leende och jag skyndade mig med sammanbiten min till övervåningen.
Vi, jag och Ashley, hade, vad jag visste, inte planerat något särskilt idag och det fick räcka med ett par mjkukisbyxor och en tröja.
När Ashley kom hem hördes hennes flåsande andhämtning ända upp till mig och jag gick ner för att möta henne.

Ashley
Väl hemma igen var jag helt slut, fast på ett skönt vis. Jag drog av mig skorna och tryckte av spellistan jag hade haft på medan jag sprang. När jag tittade upp igen stod Liam framför mig och vid mötet av hans mörkt bruna ögon och breda leende kunde jag inte förstå hur jag ens för en sekund, gett mig tid att tänka på Alex.
  • Hej älskling. Liam drog in mig i en mjuk kram.
  • Ush! Jag är svettig jue! Utbrast jag med skratt i rösten och försökte vrida mig loss.
Liam släppte mig inte utan lutande huvudet ännu lite närmare mitt.
  • Perfekt, då kan vi duscha tillsammans, viskade han sådär sexigt blygt som bara han kunde.
Jag fnös men märkte att kinderna blev, hur det nu gick till, varmare än vad dem redan var vid tanken.
En harkling avbröt oss mitt i omfamningen och mammas ansikte kikade fram. Jag drog mig, ärligt talat motvilligt, ur Liams kram och kramade därefter om mamma.

  • Hade ni kul igår, frågade mamma när vi alla tre med varsin kopp te, 30 minuter senare och efter en lång dusch, placerat oss kring det lilla bordet i köket.
Jag kände mig lite besvärad vid samtalsämnet och det verkade Liam också göra, som nu stelnade till lite där han höll mig i handen under bordet, men svarade att det hade varit helt okej.


När mamma, efter att teet var urdrucket, frågade om vi ville följa med in till stan, var vi båda ganska överrensa om att vi hellre stannade hemma och tog det lugnt efter gårdagens festande.
Hon lämnade huset och vi gick upp till mitt rum igen.

Jag satte mig på sängen och Liam var just till att sätta sig han med, när han plötsligt hejdade sig.
-Du asså... jo, eller, du fyller ju år om en vecka och det e så att, euhm...
  • Vad? Liam kom igen, säg! Jag blev genast både entusiastisk och nyfiken när han drog upp min 17 födelsedag, så som jag hade längtat, jag menar Liam hade redan fyllt arton och jag var fortfarande bara en liten plutt.
  • Okej, men du får...okej, vänta lite.
Han vände sig om och tog upp något från golvet. Jag lutade mig försiktigt fram över sängkanten, vad var det han...gitarren?

Liam brukade inte spela när vi var ensamma. När vi var med vänner eller på musiktimmarna och så, spelade han gärna men när jag då och då försiktigt frågade om han kunde spela för mig, fanns där alltid en massa ursäkter till varför det inte passade men nu hade han tydligen bestämt sig för att det var dags.
  • Jag har skrivit en låt och aa, som du kanske förstår är den till dig. Jag hade inte tänkt att spela den för än på din födelsedag, men tanken på att alla, med alla menade han våra närmsta vänner, skulle få höra på, kändes bara inte rätt.
En låt? Till mig? Jag kunde knappt tro det, Jag kände hur tårarna trängde fram ur ögonen redan innan han börjat spela och när låten var slut var hela mitt ansikte vått av tårar.

Liam tittade på mig för första gången sedan han börjat sjunga och blicken var både intensiv och allvarlig. Länge tittade han bara på mig innan han öppnade munnen.
  • Jag älskar dig Ashley.

Efteråt var allt jag kunde tänka på hur snabbt vi fått av oss kläderna, hans varma kropp mot min, trevande händer och djupa hårda kyssar.
Vi låg med ansiktena mot varandra och Liam smekte tryggt och långsamt min nacke ner till mitt ryggslut. Jag rös av välbehag vid beröringen och han kysste mig igen.


Jag kan svära på, och jag menar det, mitt hjärta, att det inte finns någon som kan kyssa som Liam. Hans tunga som varsamt letar sig in i ens mun, alldeles fjäderlätt smakar på ens läppar och som sedan blir allt hårdare och fastare. Små nafs här och där innan kyssarna åter igen blir slukande och lustfulla.

Jag smekte med fingertopparna över hans sammetslena och mjuka läppar.
  • Hur kunde jag få någon som dig?
  • Hur du kunde få någon som mig? Hur du kunde vilja ha någon som mig tror jag allt att du menar. Liams leende blev bredare.

  • Jag älskar dig med.                                                                                                                      

Vet att kpitlet var kort men jag kommer att lägga ut ett till under veckan(tror jag xd)
och jag vet verkligen inte varför kommentarerna fick punkter framför istället för talstreck.
Jaja, detta är bara ett mellan kapitel, så "don't judge too hard" ;)
Pussochkram

Komentera!:)

lördag 5 januari 2013

Just you- Forbidden thoughts-kap.3




Tidigare: Suss pratade på om festen och om killarna hela vägen tillbaks till skolan.
Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det enda jag hade på tankarna var hur jag hade reagerat när Alex sagt att jag var söt. 
Så himla löjligt. Sådär kunde man ju inte hålla på när man hade en pojkvän och särskilt inte när man hade den finaste pojkvännen i världen. 

Jag öppnade mobilen och behövde inte bläddra långt. Jag stirrade på numret som stod på skärmen i några sekunder innan jag snabbt tryckte till med tummen.
Sådär, raderat.

Liam 
Det var mitt på dagen och jag låg i soffan och zappade mellan kanalerna, Ashley låg i mitt knä och med en kvick blick över hennes axel kunde jag se att hon var inne på Instagram. 
 Hey, sa jag dovt, medan jag smekte henne över det mörka håret. 
Hon vände sig om, placerade mobilen på soffbordet och lade sig på mage med sitt ansikte bara några centimeter ifrån mitt.
- Tröttnat på ”Phineas och Ferb”? Frågade hon mig med ett flin.
- Nee, bara distraherad av annat, svarade jag med flirtigt tonfall. 
- Jaså? hon kröp närmare.
- Mhm, mumlade jag och våra läppar snuddade vid varandra.
Jag lät mina händer smeka hennes rygg innanför tröjan och hon förde sina upp i mitt hår. Våra tungor flätades samman och hon gav ifrån sig en lätt suck av behag.
Ashleys mobil vibrerade på bordet, men hon låtsades inte om den.  Jag hoppades att den skulle sluta men signalerna ville inte upphöra.
- Ta det du.
- Hon suckade igen, denna gång av irritation, men satte sig upp och förde telefonen till örat.
- Ashley, svarade hon.
Efter några ”Aha!”, ”Mm” och ”Okej” avslutade hon samtalet och lade ner mobilen igen.
- Vem var det? Frågade jag.
- Bara någon jag och Suss mötte igår.
- Okej.
Ville hon inte prata om det var det ingen mening att fråga ut henne, förresten ville jag bara tillbaks till där vi innan hade slutat.

Ashley
Det var Marcus, killen från Starbucks som hade ringt och än en gång frågat om jag skulle med till festen. Jag hade nästan glömt av det hela, eller åtminstone försökt att förtränga det, men nu visade det sig detta vara utan någon större betydelse. 

Egentligen ville jag nog gå och det skulle säkert Liam också velat, jag menar, vi båda älskade att festa loss ibland, det var bara det att jag fortfarande kunde se mig själv rodna efter komplimangen i går och ville inte att något sådant skulle inträffa igen, särskilt inte inför min pojkvän.
- Är du okej? undrade Liam med ett bekymmersamt tonfall.
Jag väcktes ur mina funderingar och svarade att det var jag.  När Suss ringde en cirka timme senare och undrade om vi ville hänga med till centrum var vi båda ”på” idéen. 

Nere i centrum var det ganska dött, förutom oss fem, Suss, Liam, Noel, Vera och jag, verkade det bara vara ett gammalt par och en ung man med en hund som vågat sticka näsan utanför dörren, en så blåsig dag som idag. 
- Vad skulle vi här och göra? klagade Vera. Kan vi inte gå hem till nån istället?
- Jag och Ashley hinner i alla fall inte, svarade Suss hemlighetsfullt. 
- Vadå då? undrade Liam, med en frågande blick, mest riktade åt mig.
- Har inte Ashley berättat? Frågade Suss. Vi ska på fest ikväll!
Nu var Liams blick som fastnaglad i mig och han höjde frågande på ögonbrynen. 
- Ehm, jo, asså jag hade tänkt berätta, men så visste jag inte vad du skulle säga och så… 
- Om jag vill gå på festen? 
- Aa, jag menar det är verkligen inte ett måste och…
- Klart jag vill! Avbröt och utbrast Liam. Vart är den någonstans?
- Vi vet inte riktigt men killarna från igår skulle förklara vägen för oss, svarade Suss på frågan som var menad åt mig.
- Var det dom som ringde i morse? 
- Mm, eller en av dem, svarade jag. 
Liam nickade lite tafatt innan han och Noel gick in i mataffären för att köpa något. 
När de inte längre syntes till, frågade Suss Vera om hon skulle med på evenemanget.
Hon svarade att hon inne var på ”festhumör” men att vi kunde fråga Noel, eftersom att hon ändå tänkt hälsa på sin mormor ikväll och gärna gjorde det ensam. 

När de båda killarna några minuter senare kom ut med varsin stor colaflaska och en chipspåse i händerna berättade vi om ”Veramormorgrejjen” och Noel var genast med på att träffas ikväll. 
Jag och Suss skulle göra oss iordning hemma hos henne, så vi sa hejdå till de andra och bestämde att vi skulle mötas på festen klockan halv tio. 

Väl hemma hos Suss slog det mig att jag inte hade hört med mina föräldrar, men fester var inget de brukade säga nej till och de visste att jag tog det lugnt med alkohol och sånt där. För att vara på den säkra sidan skickade jag iväg kort ett sms till mamma.
Inte heller hade jag med mig ombyte för kvällen, men Suss och jag hade samma storlek och delade i stort sätt alla kläder vi hade. Bara vissa plagg var en aning för stora för mig, hon var nämligen ganska mycket längre än mig. 
Jag fick på mig en kort klänning i något blommigt mönster medan Suss drog på sig ett par vita shorts över linnet hon redan bar. 

Fastän det var höst var det varm och skönt ute och om festen var inomhus, vilket den förmodligen var, skulle det bli alldeles för varmt att ha jeans eller strumpbyxor på sig, bara ben fick det bli.

När klockan närmade sig nio knackade Suss mamma Carrie på dörren till rummet och frågade om vi behövde skjuts. Vi tackade ja och ringde därefter upp Marcus för att fråga om vägen. 
Efter flera minuters vägbeskrivning, trodde jag att jag på ett ungefär visste vart killen som skulle ha festen bodde och om det var så, låg festen inte långt bort alls. Kvart över nio hoppade vi in i bilen och efter bara några få fel körningar var vi framme vid huset. 


Liam 
Vi hade inte väntat länge innan tjejerna dök upp. Jag omfamnade de båda och gav Ashley en lätt puss på munnen. Vi stegade tillsammans, alla fyra, genom det stora husets hall och in i vardagsrummet. Killen som bodde här måste ha det ganska gott ställt tänkte jag när vi passerade vidöppna dörrar med rum fyllda av tv-apparater, hemmabio och ett stort spelrum. 
Om man jämförde min och pappas lilla lägenhet mot det här, var det här rena slottet. 

Efter att mamma lämnat oss i våras, med sin nya kille, hade det inte fungerat så jättebra där hemma. 

Pappa orkade inte ens gå till jobbet alla dagar och flera gånger i veckan hittade jag honom sovandes i soffan med flera öl bredvid sig. 
Han hade blivit en helt annan människa sen den där jävla Ben hade tagit plats i vårt liv. 
Mamma hade såklart velat att jag skulle komma och bo hos henne och Ben ibland också men det blev alltmer sällan som jag hälsade på.  Pappa behövde min hjälp, utan mig vet jag faktiskt inte vad det skulle bli av honom. 

Festen var nu i full gång och det öste in folk genom dörrarna.  När jag vände om upptäckte jag förfärat att jag tappat bort Ashley.  Jag ropade hennes namn, inte så högt jag kunde, vilket skulle blivit pinsamt, utan sådär lite halvhögt, men hon dök inte upp. Jag begav mig till övervåningen där jag hittade Noel tillsammans med Luke från hockeyn. Jag hejade snabbt och undrade ifall de sett Ashley någonstans, men inte heller de hade en aning. 
Efter att ha sökt igenom vartenda rum på andra våningen, vilket var många, tittade jag ner för trappan och fick en glimt av ett blommigt klänningstyg, precis ett sådant Ashley bar ikväll.

Jag halvsprang ned för trappan så gott det gick bland alla människor och fann Ashley i armarna på…
Ärligt talat vet jag inte vem killen var, men att han var flera år äldre än oss och hade ett helt klart bra utseende, var inte att tveka om.  Han log, hon log. Var detta bara en vän?
Någon hon träffat innan? Kanske var det en av killarna som bjudit hit henne. I vilket fall som helst syntes det på långa vägar att han gillade henne. Han flirtade sådär lite lätt med henne och hon såg, även om jag inte ville erkänna det, ganska smickrad ut.

Jag kunde inte längre förmå mig att bara stå och titta på utan gick fram till de båda och la en arm på Ashleys axel.
- Du försvann. Sade jag.
- Hej! Där var du, jag letade efter dig. Hon lät inte precis jätte övertygad och av det jag hade sett verkade det inte heller så troligt.
- Mm, visst. Hon gav killen hon pratat med en fundersam blick innan hon släppte honom och sa hejdå.
- Förlåt.
- Mm, mumlade jag.



Ashley
Vi sa ”Hej då!” till Suss och Noel, som båda valde att stanna kvar ett tag innan vi tog Liams moppe hem till mig. Mamma hade ännu inte kommit hem, hon jobbade som nattvakt på ålderdomshemmet och pappa var på affärsresa i Sydamerika någonstans och skulle inte komma hem för än i nästa vecka.

Vi hängde av oss våra kläder i hallen innan vi, trötta som vi var, släpade benen efter oss i trappan. Jag sminkade av mig och borstade tänderna snabbt innan jag kröp ner under täcket och in i Liams famn. Han mumlade något i sömnen när jag tyckte mig lite närmare honom. Han var så fin och såg så oskyldig ut där i sängen. Tillslut somnade jag bredvid Liam, 
men i tankarna var jag någon helt annan stans.                                                                                                                                       

Ganska kort kapitel, men jaja, kanske kommer göra lite kortare kapitel och skriva oftare istället, vi får se. Vet att det har gått en lång tid sedan jag senast publicerade ett kapitel, men jag ska bättra mig. Puss o kram!


söndag 18 november 2012

Just you- Starbucks-kap.2

!OBS: Jag har bytt Maddes namn till Ashley och Jockes namn till Noel! Sorry!



Tidigare: Jag frös där jag satt på läktaren och var hyfsat glad över att träningen var slut. Liam åkte fram till mig och jag gick ned för att möta honom. Han lyfte av sig hjälmen och hans panna var blöt av svett. När han andades kom ånga ur hans mun och kinderna var rosiga. Jag sträckte mig över rinken och när våra läppar möttes blev jag varm i hela kroppen.

Liam

Jäklar! Klockan stod på halv åtta och både min och Ashleys första lektion började klockan åtta.
-       Älskling, vakna. försökte jag, samtidigt som jag lite lätt smekte henne över kinden.
-       Mhmm.  Ett dovt mumlande hördes långt nedifrån kudden och hon vände sig på rygg.
-       Klockan är halv, viskade jag i hennes öra. Det fungerade. 
Hon satte sig kvickt upp i sängen med en förfärad min och jag log åt hur pannan rynkade sig i ansiktet på henne.
-       Vad flinar du åt, din tönt? Vi börjar om en halvtimme! Utbrast hon, halvt på skämt, mer på allvar.
-       Lite åt skolan och åt Mr. Smith, som kommer att bli rasande när jag klampar in i hans klassrum försenad, men mest åt dig.
Hon knep ihop ögonen och räckte ut tungan åt mig, innan hon drog på sig ett par mjukisbyxor under hennes t-shirt, som egentligen var min, men som vi båda mer eller mindre räknade som hennes och stängde dörren efter sig när hon gick ut från rummet.
Jag kunde höra henne sätta på duschen och förstod att det nog var tid även för mig att börja göra sig iordning.

Fem i åtta hade vi fått med oss allt. Vi halvsprang hela vägen fram till skolan och stannade
inte för än vi såg den jättelika skylten med texten ”Eastwood High ett bra val” på.
Klockan på mobilens display visade 07:55, vi skulle hinna och vi skiljdes åt, olika klassrum, med en lätt puss.

Ashley

Jag mötte Suss på väg till klassrummet där jag skulle ha matte första timmen. Oturligt nog mötte vi även Sofie i korridoren och hon började prata med oss som ingenting, som om hon inte förstod att vi inte ville att hon skulle vara som ett plåster på våra pojkvänner. Hon babblade något om att hon inte alls hade övat på matteprovet, därför att…bla bla bla.
Jag orkade verkligen inte lyssna till henne just nu. Jag var alltför fokuserad på hur jag själv skulle klara testet.
Jag var verkligen ingen sån där som hade topp betyg i alla ämnen och jag var allmänt dålig i skolan, hade redan fått gå om ett år i sjunde klass, vilket inte var det roligaste delen av min skoltid.
Ännu värre var att Sofie fått göra samma sak som mig. Av någon mycket märklig anledning, ödet kanske? Hade vi väldigt lika scheman och också därför de flesta lektionerna tillsammans

Liam och Noel var båda ett år äldre än oss andra och därför gick de deras sista år i år, Suss, Vera och Zac var Juniors och jag och Sofie hade tre långa år kvar.
Jag och Liam hade inte pratat om det där så mycket, antagligen på grund av att vi inte ville tänka på det, men vi skulle ju bli tvungna snart. Hur skulle vi göra när han började på college? Skulle han flytta hemifrån? Skulle jag flytta med honom? Det var alla frågor som jag ofta på kvällarna när han somnat låg och tänkte på.

Vi hade varit tillsammans i ett år snart. Trots det hade våra vänner, utom Suss, och familjer bara vetat om förhållandet några månader.
Jag kan fortfarande inte förstå hur vi kunde hålla det hemligt så länge.

-       Tiden är slut.
 Mr. Marshals röst fick mig att hoppa till där jag satt i bänken, lutad över provet.
Jag hade lyckats svara på alla uppgifter, men jag var osäker på flera.
Jag hade ju pluggat i fler veckor inför det här, varför gick det aldrig bra för mig? När jag packat ihop mina saker och kommit utanför mattesalen väntade Suss utanför.
-       Hur gick det? Av att döma Suss beteende, hon bokstavligen hoppade upp och ned på stället, kunde man se att hon var allmänt upphetsad och nyfiken på att få veta.
-       Nja, jag klarade tiden, men jag vet inte om svaren var de bästa precis.
-       Jag håller tummarna för dig.
Alltid lika positiv och stöttande. Egentligen var det konstigt att vi var så bästa vänner. Jag menar, det är ju inte konstigt att man vill vara vän med Suss, men med mig? Seriöst, det måste ju vara fel på människor som vill umgås med halvt deprimerade och sura människor som mig.

Okej, jag var väl kanske inte alltid sur, men det hände ganska ofta att jag var den som inte ville följa med ut och festa, åka iväg till något, mina vänner tyckte, var ett roligt ställe eller utföra någon aktivitet.

Efter ett antal lektioner var det dags för lunch. Här på Eastwood hade var och en två timmars lunch, det spelade ingen roll i vilken klass man gick i, tiden och längden på lunchen var den samma.
Vi bestämde oss för att gå och leta reda på de andra, för att se om de skulle med till Starbucks inne i centrum.

När vi äntligen hittade Liam och Noel, efter nästan precis tio minuters letande, stod de vid sina skåp och pratade.
-       Hej, hej! Sa jag och Suss i samma mun.
-       Tja, svarade killarna och Liam omfamnade mig med en varm kram.
-       Hur gick provet babe? Frågade Liam mig.
-       Jag vet inte, sådär, jag hoppas jag klarar det.
-       Det vet jag att du gör.
Vad jag älskade den här killen. Jag gav honom en lång kyss.

-       Skaffa ett rum, retades Suss.
-       Sure! om det är vad ni vill så. Liam blinkade åt mig.
-       Jag vet precis vad vi kan göra där. Jag fnös till och tryckte mig ännu lite närmare honom.
-       Gross, nej tack, vi vill inte veta mer om ert intima privatliv, utbrast Noel, med en skämtsam ton.
Vi berättade för killarna vart vi skulle och frågade om de skulle med, men båda två var tvungna att plugga engelska och bestämde sig för att de kunde köpa varsin baguette i kiosken på skolan.
-       Aja, vi ses sen. Vi höjde våra händer till hälsning och de vinkade tillbaks.


På Starbucks

När vi slått oss ned vid ett bord inne på bådas favoritkafé och beställt varsin smörgås och varsin cappucino, kommer två, ser ut att säkert ha gått på college ett tag, killar fram till oss.
-        Hej, sa den ena killen, en aning kortare än den andre och med ljust hår.
-         Hej, svarade vi. Vilka e ni?
-       Jag heter Marcus svarade den kortare och visade upp en helt perfekt tandrad när han log och sträckte ut sin hand mot mig.
Han såg ut att kunna vara modell för något klädesmärke men verkade inte som någon självupptagen, ”stå och titta sig i spegeln i flera timmar” kille. 
-       Ashley!
Den andra lite längre killen var helt klart snygg han med, med det lite halvlånga mörka håret och jag visste att Suss skulle falla pladask för honom. Långa mörka killar var lixom hennes ”grej”.

Hon var själv ganska lång, blont hår ner till midjan och super söt, med ett sådant utseende som killarna föll för och just nu singel. Japp, hon skulle helt säkert smälta för killen som visade sig heta Alex.

Vi frågade om de ville slå sig ned och det ville dem gärna. Vi pratade om lite allt möjligt och bytte telefonnummer kors och tvärs.
När Alex skrev in sitt nummer på Suss mobil, kunde jag se hur färgen på hennes kinder skiftade till en rödare nyans och jag kunde inte hindra att mitt ansikte sprack upp i ett enda stort fånigt leende.
-       Hey, Ashley! Marcus lutade sig lite för nära mig. – Du är jäkligt söt när du ler.
Jag kunde inte hjälpa att även mina kinder började hetta innan jag harklade mig och tittade menande på Suss för att få henne att förstå att det var dags att gå.

Hon förstod genast vad jag ville, gud vad jag tyckte om henne.
-       Vi borde gå nu, vi ska tillbaks till skolan. Ursäktade sig Suss för Marcus och Alex
-       Okej, vi kanske ses, svarade Alex.
-       Mmm, kanske det mumlade jag till svar.
När vi nästan var ute genom dörren ropade Marcus på oss och vi vände oss halvt om.

-       Vad?
-       Det är fest hos en kille vi känner imorgon kväll. Ni kan ju komma om ni vill, asså ni får gärna ta med några vänner förstås.
Jag var precis på väg att tacka nej när Suss ivrigt svarade att ”det ville vi gärna”.
-       Vi ringer, hojtade Alex.
Vi vinkade hejdå och dörren gick igen bakom oss.

-       Shit vad kul!
Suss pratade på om festen och om killarna hela vägen tillbaks till skolan.
Jag lyssnade bara med ett halvt öra. Det enda jag hade på tankarna var hur jag hade reagerat när Alex sagt att jag var söt.
Så himla löjligt. Sådär kunde man ju inte hålla på när man hade en pojkvän och särskilt inte när man hade den finaste pojkvännen i världen.

Jag öppnade mobilen och behövde inte bläddra långt. Jag stirrade på numret som stod på skärmen i några sekunder innan jag snabbt tryckte till med tummen.
Sådär, raderat.                                                                                                                                                   

Hoppas kapitlet blev hyfsat, han inte riktigt kolla igenom stavfel o sånt, ville bara få det upplagt, sorry för att jag har dröjt och ändrat några karaktärers nam :( Men jaja, som sagt hoppas att det blev någorlunda

Just you-Hockeyguy-kap.1


Madeleine
Jag vaknar inte av att min klocka ringer denna morgon, utan av min sexåriga lillasyster Maya studsar upp och ner, med ett leende som sträcker sig från det ena örat till det andra och ropar att jag måste vakna, vilket jag inte alls måste eftersom att det är helg, i sängen där jag ligger och sover.
Vad i helvette håller du på med? Jag drar fram kudden jag fram tills nu vilat huvudet på och kastar den på henne.
-      Aj! Vad gjorde du sådär för?
Leendet försvinner från hennes läppar, men jag tycker inte ett dugg synd om henne. Vad är det för fel på småungar som inte fattar att det är för tidigt att gå upp klockan åtta en lördag.
-      Gå ut ur mitt rum, jag sover!
-      Det gör du ju inte alls och förresten är Liam här.
-      Va? När kom han?
Maya börjar fnittra.
-      Jag visste att det skulle funka. Hon hoppar ner från sängen och jag hör henne tala om för mamma, att jag är ”såå” kär i Liam.
Det är ingen ide att försöka somna om, så jag sätter mig upp och sticker ner fötterna i mina rosa fluffiga tofflor, innan jag går ut i köket för att bre mig en macka. Mamma vänder på huvudet när jag kommer in i köket också hon har ett retsamt leende i fejset.
-      Så om du nu är ”såå” kär i Liam varför tar du inte och bjuder över honom på middag ikväll då? Vi har ju knappt fått se honom.
-      Lägg av, dessutom ska Liam på träning, så det går inte.
-      Det var ju synd, en annan dag kanske?
Egentligen är det bara halva sanningen. Liam ska träna med hockeylaget, men det är mitt på dagen och han hade säkert haft tid att komma över, men ärligt talat vill jag mycket hellre gå hem till honom och mysa ikväll. Jag mumlar fram ett ”mm” till svar.

Jag stänger dörren och lämnar huset bakom mig. Suss hade smsat mig att hon och Vera skulle till Jocke och att jag kunde fråga Liam om han ville hänga med. Jag antog att Sofie och Zac skulle vara där också.
Visst, Zac var helt okej, men Sofie mer irriterande än vad vi (jag, Suss och Vera) orkade med. Hon visste om att både jag och Liam och Vera och Jocke var tillsammans, ändå kunde hon inte låta bli att alltid sitta lite för nära killarna, krama dem lite för länge, skratta åt saker de sa som ingen annan skrattade åt och bete sig fejkat trög och lättflörtad, jag vet att det är fejkat eftersom att jag, till skillnad från resten av mina lyckat lottade vänner, går i samma klass som henne,

Jag bestämde mig för att strunta i Sofie och slog nu in numret till Liam istället. Ett par signaler gick fram innan jag hörde hans fina röst i andra änden.
-      Hej Älskling! Vad händer?
-      Hej! Suss undrade om vi ville komma över till Jocke, de andra ska dit, asså bara om du känner för det.
-      Visst, det låter bra, ska bara ta på mig lite kläder först och kanske fixa en macka eller nått, kan jag komma till dig sen?
-      Jag är redan ute, jag kommer till dig istället, okej?
-      Sure! Vi ses snart då. Puss.
-      Puss puss.
Jag lät mobilen glida ner i fickan på den mörkblå höstjackan jag köpt igår och promenerade i hyfsat rask takt mot Liams hus.


Liam
Det knackade på dörren och jag sprang ned för trappan med tröjan, som jag inte hunnit sätta på mig, hängandes över axeln.
-      Hej!
Madde hängde av sig sin jacka och jag närmade mig henne. Hon lade sina armar runt min nacke innan hon pressade sina läppar mot mina. De särades och smaken av henne gjorde mig lika pirrig som när jag kysste henne för allra första gången.
-      Jag har saknat dig, lyckades jag få fram efter att ha avbrutit kyssen.
Hon log.
-      Vi sågs igår.
-      Jag vet, och jag har saknat dig ända sedan du klev ut genom dörren där.
Hon pussade mig lätt på pannan, för att sedan putta mig lite lätt i bröstet.
-      Gå och fixa din macka nu.
-      Jaja, jag ska.
-      Och glöm inte tröjan! Även om jag gärna skulle föredra dig utan, vill jag inte att de andra ska se dig så här.
-      Nähä? och varför inte? frågade jag med överdrivet undrande röst och ett med ett skämtsamt flin.
-      För det första, kommer de inte att kunna slita sina blickar och för det andra kommer Sofie inta att kunna slita sina armar.
Hon lade armarna i kors och försökte se sur ut. Det lyckades inte. Jag skattade till.
-      Varför gillar du inte henne? Hon e ju schyst!
Madde ryckte på axlarna.
-      Äh, jag vet inte. Hon är väl bara för mycket antar jag.
-      Jaha, okej. Vill du också ha en smörgås? undrade jag.
-      Ne, jag åt hemma, men skynda dig nu! Jag sa till Suss att vi skulle vara där om en halvtimme och det har redan gått en kvart.
-      Ajaj kapten! Jag ställde mig i honnör och hon brast i skratt.
Gud, vad jag älskade det skrattet. Som kluckande små vågor, längst inifrån hjärtat.
 Jag satte på mig tröjan och bredde snabbt en macka. Jag tog ut apelsinjuicen från kylskåpet
och drack ett par klunkar direkt från paketet.
Madde hade tagit på sig både jacka och skor igen, när jag kom ut i hallen.
-      Snygg jacka! Är den ny?
-      Tack! Ja, jag köpte den igår, när jag var med Suss inne i stan.
Jag stoppade ner fötterna i mina skor och istället för en jacka drog jag hockeylagets hoodtröja över huvudet.
Det var kallare än vad jag hade trott att det skulle vara, det var ju trots allt oktober, men Maddes hand var varm och torr i min.

Vi stod på trappen till Jockes hus och väntade på att någon skulle komma och öppna. Vi möttes av en glad Zac, som genast välkomnade oss in.
Jag gjorde ett handslag med honom innan han gav Madde en lätt kram. 
-      Vi spelar tv-spel, joina oss om ni vill.
-      Gärna. Svarade jag och tog Madde i handen.





Madelene
I Zacs vardagsrum luktade det chips och cola och allihop låg utstäckta i familjen Ripperts soffa.
-                         Nämen! Är det inte turteduvorna som har kommit på besök? Utropade Suss med ett brett flin, samtidigt som hon tog sig ur soffan för att ge oss varsin kram.
-                         Ha ha! Jätte kul. Svarade jag ironiskt.

Jag insåg att bara en av oss två skulle få plats i soffan där nu Suss slagit sig ner igen och med en andra blick på allesammans förstod jag att den som skulle sätta sig ned, skulle bli tvungen att göra det längst ut och få Sofie, som jag hade anat skulle vara här, bredvid sig.
Snabbt släppte jag Liams hand och sprang fram mot soffan för att sedan dimpa ner i den.
-       Yes! Så går det när man är en snigel. skrattade jag.
Liam försökte se ledsen ut genom att pluta med underläppen.
-       Vart ska jag sitta nu då?
-       Du får sitta på golvet och hålla om mina fötter.
-       Jaa! Hans ansikte sprack upp i ett ”jätte smile” och han satte sig ned framför mig på golvet.
Vera och Jocke spelade tv spel och hade hälsat med varsin kort vinkning, nu var de helt inne i spelet igen.
-       Men hallå! Kan du inte låta mig vinna en endaste gång? Vera tittade anklagande på Joakim.
-       Förlåt för att du är så himla bra på att köra in i väggarna då! Jocke svarade med ett minst lika irriterat svar tillbaks.
Vera lade ifrån sig spelkontrollen och lutade sig tillbaks.
-       Äh, jag vill ändå inte spela mer. Suss såg sin chans.
-                         Min tur! Hon greppade kontrollen och spelet fortsatte. 
-                         Hon skrattade så där högt och falskt när hon förlorade ännu en omgång och klappade om
Jockes rygg.
Vera reste sig ur soffan.
-       Jag måste gå nu. Hade bra, vi ses!
Det syntes på henne att hon hoppades på någon sorts reaktion från sin pojkvän som hade ögonen fästa på skärmen, men han mumlade bara ett ”hejdå” utan att släppa blicken. Inte konstigt att hon blev ledsen.  Jag följde henne ut till dörren.
-       Varför är han sån? frågade hon mig när med ett hopplöst yttryck.
-       Jag vet inte, men vad jag vet är att jag verkligen har något emot Sofie.
-       Den jävla…
-       Sch! inte så högt. Avbröt jag henne.
-       Förlåt, jag är bara så trött på hennes fjäskande.
Jag nickade instämmande och gav henne en lång kram. Jag stängde dörren om henne och gick tillbaks till de andra.
Mobilen visade att klockan var tjugo i två och jag var tvungen att gå fram och stänga av Tv:n, där nu Liam och Zac spelade, för att få någon reaktion.
-       Men vafan Madde! Utropade Zac. Vi var mitt uppe i ett spel.
-       Jag vet men Liam har hockeyträning om mindre än en halvtimme, ville bara påminna, min blick fästes menande på Liam.
-       Shit! Det hade jag glömt, ses en annan gång!
-       Hejdå!
De som fortfarande var kvar vinkade åt oss och vi lämnade huset bakom oss.

Jag frös där jag satt på läktaren och var hyfsat glad över att träningen var slut. Liam åkte fram till mig och jag gick ned för att möta honom. Han lyfte av sig hjälmen och hans panna var blöt av svett. När han andades kom ånga ur hans mun och kinderna var rosiga. Jag sträckte mig över rinken och när våra läppar möttes blev jag varm i hela kroppen.